« tillbaka till Trädgård
 

tid 12 oktober 2019. kl. 20:30 #1

Tråkigt

De flesta vill leva trots allt. Det är smärtan man vill bli av med. Tänker på Hjalmar Gullberg som vårdades för lungproblem och valde att avsluta sitt liv. Några rader han skrev under en vistelse på Östra sjukhuset i Malmö.

Lär mig att inför världen vara liten
Vad gör det att jag vandrar mot min höst
att jag blir ensam, grå och väderbiten
En majnatts melodi har sprängt mitt bröst
Oh näktergal jag var en gång din like
nu är jag åter stum och sjunker matt
tillbaka i det anonymas rike
det skulle vara lätt att dö inatt.

tid 15 oktober 2019. kl. 10:45 #2

En tolkning

Jag uppfattar texten som optimistisk. Han hör näktergalen utanför fönstret. Den sjunger starkt trots att livet är kort. Han känner samhörighet och glädje över avbrottet i tystnaden. Den egna kroppen är som ett fängelse för honom. Lungproblemen gör att han ofta tvingas ligga på sjukhus. Men i detta ögonblicket upplever han frihet. Näktergalen har sprängt hans bröst.
Mugge69

tid 11 oktober 2019. kl. 18:54 #3

Höstaster och höstkrokus

Satt och pratade med en drygt 80-årig kvinna för en tid sen. Hon sökte för nedstämdhet och suicidala tankar. Berättade att hon de senaste veckorna stått och tittat på pillerburkarna i kökskåpet nästan varje dag och funderat över om hon inte skulle bli kvitt sina problem en gång för alltid.

Och sen det vanliga, nedsatt rörelseförmåga, få relationer, ensamhet, sjukdomar, smärtor och de succesivt växande tankarna av pessimism och hopplöset.

Innan hon fått problem med bensmärtorna hade hennes största intresse vara att vandra runt i Malmös olika parkområden och iaktta blommorna under de olika årstiderna. Hon sa att hon brukade se höstaster och höstkrokus just den här tiden.

Jag brukar inte känna nån ångest inför att tala med suicidala människor. De flesta är ju inne i en tillfällig kris och har för stunden en ökad ångest och ett överdrivet, förvrängt tankemönster. Sånt går att fixa till. Men åldrandet, döden, sjukdomarna, den isolerade tillvaron i ett höghus med nån hemtänstassistent nån gång i veckan. Det är svårare bitar att fixa. Ibland tystnar jag bara. Sitter bara där och lyssnar. Dom samtalen där jag inte klarar av att vara hoppingivande ger mig alltid ångest. Samtidigt känner jag skuld när jag inte säger nåt hoppingivande.


Mugge69

tid 15 oktober 2019. kl. 0:22 #4

Vackra ord

Tror många i hög ålder tänker nåt liknade när man insér att det bara går utför. Undrar vad det där med "en majnatts melodi som sprängt hans bröst" är en metafor för? Förmodligen nåt hett nattligt möte han mindes.när han satt där på Östa Sjukhuset -, dystert lekandes med orden - och med vemod betänkte sina forna tiders glansdagar...